Dans för personer med Parkinsons sjukdom

Åsa Elowson, fysioterapeut, MSc, Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle, Karolinska Institutet, Sverige. Asa.elowson@gmail.com.  

Parkinsons sjukdom (PS) är en kronisk, progredierande neurologisk sjukdom av okänd etiologi, som drabbar cirka 15 av 100.000 invånare, i stort samma utsträckning över hela världen.

Utmärkande för sjukdomen är tremor, hypokinesi/bradykinesi, rigiditet och postural instabilitet. De icke-motoriska symtom som ofta förekommer är oro, depression, apati, fatigue, sömnstörningar och förstoppning. Även kognitiva funktioner kan vara påverkade vid PS, såsom minne, uppmärksamhet och exekutiva funktioner. Dessa nedsättningar får till följd en nedsatt upplevd livskvalitet. Orsaken till sjukdomen är att dopaminsystemet långsamt försämras på grund av att de nervceller som tillverkar dopamin sakta bryts ned. Vanligaste behandlingen för personer med PS är Levodopa som syftar till att öka dopaminhalten i hjärnan.

Fysioterapi för PS inriktar sig på att bibehålla och förbättra aktivitetsförmågan vad gäller förflyttningar, balans, gång, fysisk aktivitet och fall. Den träning som utförs är i huvudsak: styrketräning, konditionsträning, gång- och balansträning, förflyttningsträning samt fallpreventiv träning.

Sedan 2013 har individer med PS i Sverige erbjudits dans enligt en specifik metod, Dance for Parkinson’s Disease (DfPD), som är utvecklad av Mark Morris Dance Group i New York. Det är en metod där undervisningen leds av dansare i danstekniker från modern dans, balett, stepp och folkdans, alltid med ett inslag av improvisation. Dans är en konstnärlig och kreativ verksamhet som involverar hela personen och påverkar både på en fysisk, social och känslomässig nivå. Dans är inte endast rörelser som ska utföras på ”rätt” sätt, utan rörelsen uttrycker också något och sker i en gemenskap med andra individer. Att dansa betyder att ta kommandot över kroppen och över situationen. Varje rörelse är viktig i det ögonblick som rörelsen utförs. I dansträning får deltagarna inte hem-övningar. De förväntas inte göra något mellan danstillfällena, utan det viktigaste de bär med sig hem är upplevelsen. I dansen är inställningen att ha ett salutogent förhållningssätt i mötet med deltagarna. Danspedagogerna bemöter deltagarna som dansare och inte som patienter – det talas inte om sjukdomen på dansen.

Varje danspass innehåller: Sittande upp-värmning, övningar vid stång, förflyttnings- och gångövningar, koreografi, improvisation, parövningar samt nedvarvning.

Syftet med studien var att undersöka och beskriva hur personer med PS upplever att delta i dans samt hur dansen påverkar depression, oro/ångest och självskattad hälsa.

Studien genomfördes på en dansskola i Stockholm. Designen mixed method tillämpades med tonvikt på den kvalitativa delen. Två fokusgruppsintervjuer genomfördes med deltagarna (n=16) för att få en uppfattning om deras upplevelser av dansen. Av deltagarna var elva kvinnor och fem män i åldern 49 till 81 år som hade haft Parkinson diagnosen i 2 till 25 års tid. Antal terminer de hade deltagit i dansen varierade mellan 0-6 terminer (i medeltal 3 terminer). Varje tillfälle varade i 1.5 timmar med paus emellan.

En kvalitativ innehållsanalys med induktiv ansats valdes, som utmynnade i ett övergripande tema: Dans som befrielse från kroppsliga begränsningar. Undertemana visar att dansen hade betydelse genom att ge ökat välbefinnande, ökad självkänsla och paus från sjukdomen. Dansens betingelser bestod av: att ingå i grupp, att bli sedd, att bli betraktad som dansare och att få tillgång till musik och rörelse.

Resultatet visade att dansen hade inneburit ett ökat välbefinnande, såväl fysiskt som känslomässigt och socialt, för samtliga deltagare. De beskrev att dansen innebar en paus från sjukdomen. Ju längre de deltagit i dansen desto djupare kunde de åter identifiera sig med den person som de var före sjukdomen genom att de vunnit självtillit, bland annat då de efter hand bemästrat svårigheter inom dansen. Genom dansen utvecklade de acceptens för de begränsningar de upplevde i och med sjukdomen då uppmärksamhetsfokus flyttades från kroppens oförmåga till vad kroppen uttryckte. Därmed ökade kapaciteten att identifiera sig som den de var och inte som en sjuk person.

Samtliga återkom till den glädje som dansen bidrog med. Glädjen var både i skapandet och i uttryckandet av själva rörelsen och i mötet med de andra dansarna. Deltagarna beskrev att då de i träningen fokuserade på det som var möjligt i kroppen och rörelsen, skapades en känsla av frihet. Den improviserade rörelsen hjälpte både till att uppfatta och att lita till sina impulser. Deltagarna mötte utmaningar som de övervann, kände sig stolta över vad de åstadkom och kunde känna sig tjusiga, lätta och fria.

Den sociala tillhörigheten var viktig för deltagarna. De kom till ett sammanhang där de kände sig accepterade och förstådda och de delade erfarenheter från svårigheter av sjukdomen med varandra. Det skapades ett sammanhang av att gå och träna en gång i veckan, men också på dansgolvet i danssalen skedde något viktigt, kontakten med de andra: att se dem och att bli sedd.

I studien framkom även att effekten från dansen kvarstod i kroppen efteråt, allt ifrån några timmar upp till flera dagar efter träning. Två deltagare som var i behov av färdtjänst för att ta sig till dansträningen upplevde en så betydande förbättring efter danspassen att de kunde åka kommunalt hem.

Sammanfattningsvis framkom det i studien att dans är en fysisk aktivitet som ger, inte enbart fysisk påverkan, utan även psykosocial och känslomässig dito, som underlättade för deltagarna att hantera sjukdomen. Antalet individer med PS beräknas öka i framtiden på grund av den ökande andelen äldre. Deltagarna i denna studie berättade att dans kan vara ett uppbyggande sätt att få hjälp att förhålla sig till sin sjukdom. Att erbjuda dansträning som ett komplement till den sjukvård som redan erbjuds personer med PS vore en förhållandevis billig, och samtidigt lustfylld metod som är helt fri från biverkningar.